Själv skriver han att i deras familj har de valt att spara ihop totalt 10 000kr till varje barn och att de tycker det räcker så med följande motiveringar:

 

Jag kan börja med att jag håller med honom fullständigt när det kommer till att äga sitt boende som student. Detta är absolut inte nödvändigt. "På min tid" var det till och med oerhört ovanligt. Om jag inte missminner mig så var det en person i vår klass som ägde sitt eget boende, vi andra bodde i hyresrätter, i studentlägenheter eller inneboende. Jag håller alltså med Onkel Tom när han motsätter sig mot att vi föräldrar ska spara ihop kontantinsatsen till barnens första bostad.

 

Att det just är de som måste vända på varenda krona som student som utvecklas mest tror jag inte ett dyft på. Själv hade jag CSN att hushålla med vilket inte bara skulle försörja mig utan även min häst som jag tvunget skulle släpa med mig, hästtjej som man var. Det innebar att jag utöver heltidsstudier jobbade av stallhyran genom helgjobb i stort sett varje helg, dessutom hade jag ett extrajobb på kvällarna också några dagar i veckan. När hästen blev skadad levde jag på havregrynsgröt utan vare sig mjölk, socker eller sylt i tre (3 !!!) månader. Gröt till frukost, lunch och kvällsmat alltså. Enligt Onkel Toms teorier skulle jag ha utvecklats väldigt under den här tiden och omgärdat mig av hur många vänner som helst. Visst utvecklades jag, jag lärde mig tidigt att få ångest när jag skulle hämta posten, när jag skulle betala räkningar, när jag behövde handla mat eller när något gick sönder. Jag lärde mig att prioritera jobb framför både skola och vänner vilket inneburit att jag från denna tid har EN vän. När de andra hittade på saker ihop hade jag antingen inte råd eller tid att följa med.

 

Med detta inte sagt att studenter ska glida på en räkmacka genom studietiden. Jag tror dock att många har det riktigt tufft ändå utan att vi belastar dem ytterligare bara för att de ska utvecklas.

 

Att man genom att spara till sitt barn "sprider inställningen att lösningen finns i plånboken" är rent skitsnack (inte meningen att såra dig Onkel Tom). Det är inte pengar eller sparande i sig som sprider något sådant utan föräldrarnas uppfostran eller brist på den. Om jag som förälder har en sådan attityd så kommer mitt barn ta över den oavsett om jag har sparat till barnet eller inte. På samma sätt kan jag spara till mitt barn men ha en väldigt ödmjuk attityd när det gäller pengar och lära barnen dess värde.

 

Barnen ska självklart få bygga sitt liv efter sina förutsättningar, men vilka är dessa då? Några barn kommer från akademikerhem, andra har föräldrar som är analfabeter. Några har fått allt serverat på silverfat hela sitt liv, andra har sommarjobbat sedan de var 13. Vart vill jag komma med det här? Jo, alla barn har olika förutsättningar att stå på när de ska bygga sitt eget liv. Att ha ett sparande är bara en av dem och spelar i sig ingen avgörande roll för hur barnet blir. Det som är avgörande är snarare hur vi har fostrat våra barn, vilka attityder de tar över från oss både gentemot andra människor och gentemot pengar.

 

Vad tycker jag då?

Ja svaret är väl ganska givet med tanke på att jag inte enbart sparar till mina egna barn utan även till andras ;0)

 

Ibland stöter jag på folk som inte tycker att man ska spara till barnen för det gjorde minsann de till "Lisa" och när hon fick pengarna som en glad överraskning på sin 18-årsdag så festade hon upp alltihop.

 

Jag kan inte direkt påstå att jag är förvånad. Vad som är viktigare än att spara till barnen är att lära dem om pengar. Pengars värde och pengars betydelse. Det är bara att ta en titt på Lyxfällan så ser vi att en hel del vuxna fortfarande inte har lärt sig detta. Hur ska vi då kunna kräva ngt sådant från en tonåring om inte vi har tagit på oss ansvaret att lära dem det? Det är vårat ansvar!

 

Vi månadssparar i aktier och fonder åt vår son. Ett sparande som, förhoppningsvis, kommer landa på bortåt miljonen när han fyller 20. Det är ett sparande som han, trots sina 2 år, är fullständigt medveten om. Han har redan fått vara med och titta när jag lägger köpordrar även om han än så länge är för liten för att förstå vad jag gör. Utöver detta sparande så får han alla mynt som dräller i fickor mm för att stoppa i sin sparbössa. Sparbössan är något av det bästa han vet, han älskar att räkna sin pengar och stoppa i dem igen och vi pratar redan nu en hel del om pengars värde, på hans nivå. Detta kommer vi självklart fortsätta med under hans uppväxt och när han blir äldre kommer han dels få medlemskap i Unga Aktiesparare dels kommer han få vara med och välja vilka aktier han vill ha i sin portfölj. Vi kommer även uppmuntra honom att själv spara en del av sin månadspeng/ lön från sommarjobb genom att vi utöver månadssparandet kommer matcha det han själv sätter in.

 

Kommer vårt sparande till Bastian påverka honom menligt i framtiden? Det får framtiden visa men jag tror inte det. Han kommer ha ett klokt förhållningssätt till sina pengar och tanken är att sparandet (precis som de andra barnen vi sparar åt) ska vara en bra start på hans egna pengamaskin. Den kommer genom utdelningarna ge honom möjligheten att starta eget utan att oroa sig över ekonomin, låta honom vara hemma längre med sina eventuella barn än vad han haft möjlighet till annars eller vad han nu skulle vilja göra. Valet är och förblir hans. Jag är dock trygg i förvissningen om att han även kommer veta att han inte behöver göra ett dyft med den om han inte vill, han kan låta den rulla på för egen maskin och leva sitt liv genom att vända på slantarna om han vill det.

 

Så, ska man verkligen spara till sina barn? Ja, om man har möjlighet till det så tycker jag att man ska det och som jag har skrivit tidigare så krävs det inga stora summor. Till syskonbarn och gudbarn sparar vi 300kr per år. Det är alltså 25kr i månaden. Har ditt barn månadspeng så kan du förslagsvis dra av 25kr från den och investera i aktier eller fonder istället.

 

Låt pengarna jobba

/Helena